Mamma satte huvudet på spiken när hon låtsades vara bloggare: "Obama är bra, jag hade diarré idag, blogg blogg blogg."

Jag lyckades besegra rädslan och ta mig in i vardagsrummet. Först såg jag "Biker Boyz", tv.nus beskrivning: "Amerikanskt actiondrama från 2003. Smoke är den obesegrade racingkungen som ständigt blir utmanad av nykomlingar som tror sig vara bättre. En av dem är Kid, en ung, aggressiv kille med stora ambitioner som startat ett nytt MC-gäng - Biker Boyz. Uppgörelsen blir stentuff." Efter det kollade jag på dokumentären "Jag tänder på amputerade!",
tv.nus beskrivning: "Brittisk dokumentär från 2005.
Det finns män som är sexuellt attraherade av amputerade och handikappade kvinnor vilket ofta ses som ett tabu. Men det är inte bara deras handikapp som dessa män faller för, utan också kvinnornas styrka och hur de överkommit hindren i sina liv. I det här programmet berättar bland andra Randall Bart att hans drömkvinna är en kvinna som har en arm, ett ben och ett bröst. Man följer med Randall och andra beundrare till en speciell singelträff med amputerade kvinnor under en helg i San Jose i Kalifornien. Många av dessa beundrare har aldrig mött någon amputerad kvinna förut."
Det senare programmet var väldigt underligt. Det finns ett ord för män som tänder på amputerade, ett samlingsord bland gelikar. "Devotees", beundrare. De finns överallt. I dokumentären smekte de kvinnors överblivna stumpar och i bakgrunden spelades "California Girls" med Beach Boys. Jag visste inte vad jag skulle känna. Sen kom programmet om hemsökta hus och då stängde jag av.

Och tänk, i parken på våren med ögon känsliga för grönt och 
kastanjeblad som paraplyer. Och våra händer känsliga för allt 
som är skönt. Vi vek en duva av papper, i vinden seglade den 
långt. Och den landade på en staty som fick ändra alla orden 
i sin sång. Det regnade. Men bilderna blev bra, det var ett 
egendomligt ljus den dan. Vi fyllde våra ögon med ljuset och 
tankarna på allt det nya. I parken på våren med ögon känsliga 
för grönt och kastanjeblad som paraplyer. Jag älskade dig då, 
det gör jag nu.

Leonard kom precis på ett roligt skämt. Han sjöng "En värld full av liv" från Lejonkungen, fast han bytte ut "liv" mot "HIV". För att den utspelar sig i Afrika och... ja.

Det är lördagkväll. Jag sitter i mörkret iklädd min mormors balklänning från 50-talet och har inget att göra. Melankoli är fel ord. Misantropi känns bättre.

Nu har jag sökt treårig Grafisk formgivning- och reklamutbildning på Beckmans Designhögskola i Stockholm. Om jag kommer in ska jag ställa mig på Götaplatsen den 2 juli och (naken) antasta Poseidon. Kom gärna förbi, vi kan kalla det performance.

Det är obehagligt att blogg.se lägger upp reklam på min blogg. Mina kompisar tror att jag är sponsrad av underklädesföretaget Sloggy. Inte okej. I nästan ett år nu har jag bedrivit ett fucking sisyfosarbete mot blogg.se för att få bort reklamen. Men blogg.se är listiga, de har en hake på mig. De vill ha BETALT av MIG för att ta bort reklam från MIN blogg. Vafan, DE borde betala MIG. Versaler åsido, om typ Barso skulle bli sugen på typ ett par thaitrosor efter att ha sett en Sloggy-annons på GMC och går och köper nämnda thaitrosor borde Sloggy ställa sig på knä och kyssa mina hårda fötter. Jag själv och en massa andra bloggare genererar kunder till storföretag för att vi skriver lite på internet. Så mycket för fria och bevingade ord. Enligt blogg.se är det bara att tacka och ta emot den här fiina "gratistjänsten". blogg.se och Sloggy kan stoppa upp sina huvuden i tjejrumporna de lägger upp på min blogg. Och alla andra annonsörer kan följa deras exempel. Vill alltså inskärpa i och med detta att jag inte är sponsrad av någon, jag blir enbart irriterad då random företagsannonser sabbar min (om jag får säga det själv) asfina layout. Nu är det slut med passiviteten! Nu startar jag ett fackeltåg! Försök släcka min eld, blogg.se, försök bara. Det här är bara början. *konstpaus följd av dramatisk musik typ Dies irae*