Äh. Halva stan följer med strömmen och hänger på Styrbord Babord där ölen kostar 50 spänn medan jag sitter hemma och funderar över billigaste middagsalternativen. Femtio portioner Korv Stroganoff eller makaroner med bacon senare väcks jag mitt i natten av att en aggressiv man springer upp och ner för min gata. Han sparkar på alla bilar och skriker "DIN JÄVLA FITTA JAG SKA DÖDA DIG JAG SKA KNULLA DIG JAG SKA SPARKA DITT HUVUD MOT TROTTOARKANTEN", det är inte trevligt och jag funderar över om det är värt att vara ensam i staden. Efter ännu en dag med ännu en variation på falukorv spelar min pojkvän på Jazzhuset och jag vill inte gå, han kommer hem till mig klockan halv fyra på morgonen. Han visar stolt lite fimpar han samlat i sin bröstficka. Han fick gratis öl på Jazzhuset. Han blir jättearg när Mike Love förs på tal (mitt senaste skivköp är Surfer Girl på vinyl, i hur bra skick som helst f.ö). Han har döpt Mike Love till "Djävulen". Pojkvännen är ganska packad och det är festligt att se, han är lite som en full morfar. Dagen därpå eskorteras nämnda pojkvän till Centralen (han bor utanför Alingsås) och jag går runt i blåsvädret ett tag. Åker vagn, småbarn drar mig i håret. 

Kliver av på Kapellplatsen och står öga mot öga med en fet, mustaschprydd man. Han har dragit fram sin bruna, skrynkliga kuk och står med slutna ögon och utsträckta armar samtidigt som han pissar. Messias-posen passar honom inte. Han börjar snurra runt, långsamt och koncentrerat och pisset skvätter över hela spårvagnsrefugen. Det är ganska äckligt. Folk ställs inför ett dilemma: de måste ta vagnen men de vill inte stå på hållplatsen. Likt pilgrimer förflyttar de sig i en hord, ställer sig på andra sidan. Pissjesus fortsätter ostört med sitt pissande.

Jag går hem och pratar med Leonard, han ska jobba natt och vi ska dricka kaffe innan. Falukorven är slut. Jag sätter på Surfer Girl-skivan. Sida två är helt obegriplig. De inleder med In My Room, som är en fantastisk låt, och följer upp med stolpskott som Hawaii och Surfer's Rule. När äntligen Your Summer Dream kommer tänker man att det är den perfekta avslutningen på en skiva, men när den tonat ut brassar de istället igång Boogie Woodie, en Yakety Sax-artad instrumental fars. 

Helt obegripligt. Bedrövligt, rent ut sagt. Säkert Mike Loves idé.

Jag lyssnar på den när jag känner mig så som Ringo ser ut.

Vad menar Spotify när han rekommenderar mig att lyssna på Michael Bublé?